Spågumma?
Hej igen.
Mitt senaste, och första, inlägg skrevs och publicerades för ca en halvtimme sen tror jag.
Men jag fick avsluta fort då, på grund av föräldrar.
I alla fall.
Anledningen till att jag skriver igen är för att jag vill dela med mig av en grej.
som jag funderade på igår.
jag tar det från början, bara för att det ska vara så.
Jag låg och kollade på The Notebook, och de som sett filmen vet att den är väldigt sorglig på slutet där.
I alla fall, så kolade jag på dne och den var väl slut runt 1.00 på natten. Jag började storböla, okej om man fäller en liten tår, men jag verkligen storbölade. Tårarna rann och mina ögon svullnade nog upp ganska regält.
Anledningen var en blandning av filmen, och att jag började tänka på min morfar, som avled för ett par år sen.
han stod mig väldigt väldigt nära och jag saknar honom hela tiden.
Min saknad till honom övergick i sorg till mitt patetiska liv.
Låter skruvat va? Jo men sån är jag, sorgligt nog.
det jag ville berätta var iaf följande;
När jag låg där och kände den där bekanta klumpen i magen började jag fundera.
jag är 18 år. Har aldrig haft någon "riktig" pojkvän, jag lär aldrig få ett bra jobb, och jag har egentligen inga riktiga vänner.
Is this as goo as it gonna get?
seriöst. Jag vill inte bli en kattkvinna. Du vet, en sån gammal dam som lever för sina katter, sån som alla är rädda för?
Jag tänkte, eller snarare bad någon, Gud eller vem som nu skapat människan, (det har jag btw också en åsikt om, men det tar vi nån annan dag!) att ge mig någon sorts hint om hur mitt liv kommer bli. Funderade starkt på att låta en spåkvinna spå mitt öde.
Men, nja.
jag vet inte.
jag är medveten om hur löjligt detta är.
Men när jag har känslan av att mitt liv aldrig komemr bli bra, vad ska jag då göra?
Jag är inte i självmordstankar. hell no. Jag är för feg för sånt, i vilket fall som helst.
Men jag menar, om mitt liv kommer suga, vad är då poängen med att ha kvar det? Varför slösa syre och mat?
Hoppas på att det (/den/hon/han) som styr vårt öde har nått bättre att erbjuda mig än detta.
För jag orkar inte med att vara förlorad i mitt eget liv längre.
KissKisses, She said
Mitt senaste, och första, inlägg skrevs och publicerades för ca en halvtimme sen tror jag.
Men jag fick avsluta fort då, på grund av föräldrar.
I alla fall.
Anledningen till att jag skriver igen är för att jag vill dela med mig av en grej.
som jag funderade på igår.
jag tar det från början, bara för att det ska vara så.
Jag låg och kollade på The Notebook, och de som sett filmen vet att den är väldigt sorglig på slutet där.
I alla fall, så kolade jag på dne och den var väl slut runt 1.00 på natten. Jag började storböla, okej om man fäller en liten tår, men jag verkligen storbölade. Tårarna rann och mina ögon svullnade nog upp ganska regält.
Anledningen var en blandning av filmen, och att jag började tänka på min morfar, som avled för ett par år sen.
han stod mig väldigt väldigt nära och jag saknar honom hela tiden.
Min saknad till honom övergick i sorg till mitt patetiska liv.
Låter skruvat va? Jo men sån är jag, sorgligt nog.
det jag ville berätta var iaf följande;
När jag låg där och kände den där bekanta klumpen i magen började jag fundera.
jag är 18 år. Har aldrig haft någon "riktig" pojkvän, jag lär aldrig få ett bra jobb, och jag har egentligen inga riktiga vänner.
Is this as goo as it gonna get?
seriöst. Jag vill inte bli en kattkvinna. Du vet, en sån gammal dam som lever för sina katter, sån som alla är rädda för?
Jag tänkte, eller snarare bad någon, Gud eller vem som nu skapat människan, (det har jag btw också en åsikt om, men det tar vi nån annan dag!) att ge mig någon sorts hint om hur mitt liv kommer bli. Funderade starkt på att låta en spåkvinna spå mitt öde.
Men, nja.
jag vet inte.
jag är medveten om hur löjligt detta är.
Men när jag har känslan av att mitt liv aldrig komemr bli bra, vad ska jag då göra?
Jag är inte i självmordstankar. hell no. Jag är för feg för sånt, i vilket fall som helst.
Men jag menar, om mitt liv kommer suga, vad är då poängen med att ha kvar det? Varför slösa syre och mat?
Hoppas på att det (/den/hon/han) som styr vårt öde har nått bättre att erbjuda mig än detta.
För jag orkar inte med att vara förlorad i mitt eget liv längre.
KissKisses, She said
Kommentarer
Trackback
